Symposiet den 7-8 maj 2026 kretsade kring domkyrkan och besök i kulturkvarteret med Västergötlands museum. Det innehöll också en avstickare till Varnhem för de som ville se denna pärla innan symposiet tog vid i domkyrkan.

I år var det alltså vår tur att hälsa de övriga stiftshistoriska sällskapen välkomna till Skara. Stiftsstaden visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, körsbärsblom och knoppande blomklasar av kastanj. Det är verkligen den vackraste tiden på året i våra nejder, inte minst i Varnhem mitt i den fantastiska Vallebygden, där den ymniga blomningen hos vilda körsbärsträd färgar nejden vit. Före symposiet guidade Markus Hagberg deltagare i Varnhems klosterkyrka, där sista handen läggs vid De la Gardie-orgeln som invigs i maj. Den nybyggda orgeln efterliknar den barockorgel som uppfördes för snart fyra hundra år sedan och är resultatet av ett stort insamlingsarbete.

I domkyrkan avlöste föredragen varandra med guidningar av gravmonument och Bo Beskows glasmosaiker. Johnny Hagberg inledde det hela med att berätta om Skaras och kyrkans tidiga historia och den spännande historien om törntaggen ur Kristi törnekrona som gavs till biskop Brynolf 1304. Även Skarastadgan (om träldomens avskaffande 1335) berördes samt Katedralskolan och det studentkollegium som blev Skarastudenterna fasta punkt i Paris.

En kyrka möter sin tid

Anders Alberius berättade hur Skara domkyrka invigts inte bara en gång, utan många, under historiens gång och hur katedralen då anpassats för varje tid. I samband med stora dramatiska händelser i stadens historia har också domkyrkan förändrats, renoverats och byggts om. Från invigningen av den romanska kyrkan 1150 följde 1440 invigning av den gotiska katedralen, 1545 brann kyrkan, på 1500- och 1600-talet drabbades staden av härjningar, 1719 inträffade den stora stadsbranden som förödde hela staden, på 1800-talet var det dags att lappa och laga och tornen togs ner, vilket gav domkyrkan tillnamnet "Skara böxer". 1894 återinvigdes kyrkan efter Helgo Zetterwalls helrenovering. 1947 inträffade en ny brand, en händelse som etsat sig fast i folkminnet.

Den sista invigningen är förstås i färskt minne för de flesta i vårta trakter och skedde i adventstid år 1999, strax före det magiska datum då kyrkan skildes från staten (och bidraget från den statliga kyrkofonden upphörde). Biskop Lönnermark stötte sin kräkla med orden "öppna för mig rättfärdighetens portar och låt mig gå in genom dem". Renoveringen som arkitekten Jan Lisinski genomförde under ett års tid gick över förväntan på alla områden. Trots det fick han utstå mycket kritik från de som hade andra uppfattningar om kyrkorummets utformning. Den centrala frågan då, och som troligen är lika aktuell fortfarande, löd: "Var ska allt få plats?". Denna frågeställning illustrerade Alberius på ett tydligt sätt i sitt föredrag genom uppräkningen av en lång rad funktioner som vuxit fram i församlingslivet, allt från behovet av textilförvaring till kaffebryggare och körrum. Det hör till Lisinksis storhet att han lyckades lösa dessa bekymmer innanför kyrkans väggar (nästan) genom att höja koret, korta bänkarna, bygga om långskeppets fyra hörn, inreda det gamla pannrummet under jord och samtidigt förse rummet med en säker nödutgång i form av en "svävande" trappa, på utsidan dold bakom ett konstverk. Inte nog med att renoveringen utfördes inom utsatt tid, den blev också billigare. Dessutom upptäcktes den äldre kyrkans murar vid utgrävningen av högkoret. Allt detta har lett fram till den kyrka vi kan njuta av idag.

Sankta Elins betydelse på medeltiden och renässans i vår tid

Håkan Brattgård inledde sitt anförande med att reflektera över skillnaden mellan helgons och influencers inflytande. Det är inte bara århundradena som skiljer, utan också fokus. Där helgonets inflytande kom sig av att bejaka sin litenhet och peka på Kristus menar Brattgård att vår tids influencer har fullt upp med att bygga sitt eget varumärke.

Håkan berättade sedan om Sankta Elins/Helenas stora betydelse under hela medeltiden. Elin blev så småningom ett skyddshelgon för hela Sverige. Elinskulten blev större än Brynolfskulten och i våra trakter till och med större än Birgitta. Nu får källan som sprang upp vid Elins död ge plats för industrier men avbildningarna på kommunvapnen för Götene och Skövde finns kvar och den nutida pilgrimsleden som går mellan platserna likaså. Götenekällan, som omnämns i ett medeltida avlatsbrev, har flyttats flera gånger under historiens lopp och nu inleds ett nytt kapitel. Källan, som ligger på Arlas industriområde, har nyligen rivits och en ny placering diskuteras. Att minnesmärken av den här typen rivs och flyttas i vår tid torde höra till ovanligheterna!

Tre biskopar Brynolf

Johnny Hagberg jämförde tre biskopar Brynolf under tre olika århundraden och hur de tre på många sätt stod i relation till varandra. Hagberg exemplifierade likheter och skillnader när det gäller visioner, litterära eftermälen, byggnadsminnen och anknytningen till Östergötland. Detta föredrag kan vi se fram emot som artikel i ett kommande medlemsblad.

Historien om det Soopska gravmonument

Robin Gullbrandsson berättade om det skrymmande men konsthistoriskt sett intressanta Soopska gravkoret, som flyttats runt i domkyrkan flera gånger sedan tillkomsten för fyra hundra år sedan. En ansedd bildhuggare från Amsterdam anlitades för detta allkonstverk som skulle visa krigarens bragder och dygder och samtidigt utgör ett bevis för en änkans omsorger, då monumentet visade sig bli synnerligen kostbart, kanske mer än vad Bjurum var värt.

Gullbrandsson var sedan också vår guide på den fina medeltidsutställningen på Västergötlands museum. 

Orgelmusik från renässansen till vår tid

Symposiet innehöll även en hel del musik från olika tider. Karin Nelson bjöd på en orgelkonsert med verk av bland annat domkyrkoorganisterna Ivar Widéen (1871-1951) och Karl-Gustaf Gunneflo (1924-2019), som båda gjort stort avtryck i musiklivet. Gunneflos komposition över tolvtonsmelodin Du som gick före oss bygger på en melodi komponerad av Sven-Erik Bäck och återfinns nu som nr 74 i psalmboken. Karin Nelson skriver i programbladet att man i Gunneflos komposition "kan ana hans breda musikaliska kompetens, bland annat hans intresse för jazzharmonik".

Konserten avslutades med en improvisation, inspirerad bland annat av en beskrivning av Abbé Voglers spel på den nya orgeln i Skara domkyrka 1787, som åhördes av en publik på 200 personer. Den 19 april samma år skrev Göteborgs Tidningar om konserten ”at, då Pastorale speltes, och ibland annat åska imiterades, all dam och spindelwäf från hwalfen i kyrkan, som är ansenligt höga, föll ned på hattarna, at de blefwo något askfärgade; Fruntimren woro därföre ej mycket nöjde med åskdundret.”

Sällskapens överläggningar

Symposiet avslutades som sig bör med överläggningar där alla närvarande stiftshistoriska sällskap berättade om vad de har på gång. Denna programpunkt är alltid lika givande och intressant att lyssna på. Bokprojekten som planeras spänner över många århundraden. Bland de mer samtida hör Linköpings projekt om folkets försvarskraft under andra världskriget, Strängnäs' bok om krisbearbetning efter skolskjutningen på Risbergska samt Göteborgs böcker om sommarkyrkor och Åhs stiftsgård.

Vi tackar alla deltagare samt vår biskop och domprost för deras medverkan och ser fram emot nästa års symposium som blir den 2-4 september i Visby. Det blir spännande!